Gästinlägg av Christer Lampa, Mästerby, Gotland. 1 augusti 2020

Peter Englund skrev för nu rätt många år sedan en bok med titeln ”Förflutenhetens landskap” och i korta drag skulle man kunna säga att det är en ”promenad” genom ett landskap där det förflutna lämnat spår efter sig, både fysiska och emotionella, spår som förändrade de som var med men också oss som kommit efter dem. Landskapet Peter Englund beskrev var landskapet där västfronten böljade under det första världskriget. 

Ett rött klot flyter på älven
Ett klot flyter förbi Narken

Igår tumlade ett rött, inte så litet klot, förbi bl a Narken…och någonting hände. 

Klotets resa hade såklart börjat långt tidigare och på en helt annan plats som ett konstprojekt signerat en Jenny Nordmark, men igår passerade det mina gamla hemtrakter. Det dök plötsligt upp i mitt instagramflöde då det fick hjälp av Niklas Stridsman att ta sig ner för Tärendö Älv. Någonting vaknade i mig och, upptäckte jag ganska snart, många fler. Plötsligt var det som att något knöt oss samman. Vi följde Niklas kamp för att få ut klotet i strömfåran och såg i honom den som skulle hjälpa oss att följa den röda badbollsliknande tingesten ner förbi alla hinder. 

Klotet närmade sig bifurkationen i Tärendö och andra tog över på dess färd, puttade och drog. Bilder svämmade över sociala medier och vi pratade med varann…om klotet, var det var, hur det skulle gå och när det skulle komma fram, fram till vars och ens önskan förstod jag snart. Vi ville samma sak men så olika. 

Så småningom tumlade ett rött klot ner till Mestossuando och det blev där och då det viktigaste som hände just då. För mig. Jag skrev om det och fann mig plötsligt berätta om mina rötter i ett ödetorp uppe på ett berg, Mestosvaara. Jag berättade om mina morföräldrar, deras barn, morfars föräldrar och allt blev viktigt och på riktigt. 

På Google Maps kunde man se klotet fastna ovanför en vik på selet och plötsligt pratade jag med människor om platser jag trodde jag glömt. Massor med namn på platser och folk dök upp, ord jag inte uttalat på 40-50 år och en del av dem kom jag inte längre ihåg att jag hade kvar. Äyräslahti. Ruumiskiivi. Kalsunlahti. Haapalahti. Puolimatkaniemi. Häikeämellat. Pärkamänkoski. Tervalahti. Voilahti. Merkkikivii. Jälkipää. Så rullade det på. Det var mina ord, platser och namn igen. 

Jag kommunicerade med folk, och såg dem kommunicera med varandra, och såg oss upptäcka saker som inte längre fanns…det pratades om flottning, flottare och minnen som steg fram ur skuggorna igen…och jag tror att den gemenskap som den röda tingesten skapade där och då, det är något vi ska komma ihåg i november då vi kanske lite irriterat tittar på varandra och undrar vad fan det är som pågår. 

Allt medan ett klot obekymrat tumlade nerför en älv. 

Det var viktigt nu! Alla skulle se. Filmer skulle filmas. Bilder skulle tas. 

Men klotet tog sin egen väg. På östra sidan och långt innan alla var på plats. Det lämnade oss och någon annan skulle ta över…som det var i flottningen. Klotet var vårt jälkipää och när det var förbi var bara tomheten kvar. Tomheten i förflutenhetens landskap där vi för länge sedan inte hann med, inte vågade…eller där vi aldrig fick chansen, att säga till någon att vi älskade henne (eller honom). När vi äntligen tagit beslutet så var hon redan på väg till bussen, eller så hade vi, som ett klot på en älv, tumlat vidare och någon annan fick ta över.

Själv lämnades vi med tanken på hur det hade kunnat bli. Själv sa jag aldrig till en Rose-Marie att jag älskade henne, så djupt och innerligt som man kunde som bara ett barn kan…och här är jag nu, i mitt landskap, på en ö i det vatten som ska möta vårt klot och idag när jag var på Österby Brädgård för att köpa fyra mässingsskruvar så köpte jag även en flaska beckolja. 

Peter Englund sa att ibland när man går längs Västfronten kan man fortfarande, på vissa platser, känna doften av det som var, av förflutenheten. I bilen öppnade jag flaskan och drog in doften…av förflutenhetens landskap och jag tänkte på min morfar, alla människorna, alla de där platserna och de där orden jag trodde jag hade glömt och jag tänkte på hur mina barndomssomrar tog slut när kusinerna åkte tillbaka till stan och att jag trodde att livet aldrig mer skulle bli så bra som det nyss var. 

Men jag hade såklart fel, för som Håkan Hellström säger: Jag tror, när jag går igenom tiden, att allt det bästa inte hänt än. 

Glöm inte att snart är pandemin över och då kan man ge någon en kram. Vi behöver det, precis som vi alla behöver ett rött, inte så litet, klot i våra liv.