Narkaus

Kategori: Krönikor

Minnen av Narkens Idrottsförening

Jag har uppdaterat hemsidan med lite historia om Narkens IF – nedtecknat från Hans Lönnelids tal vid Idrottsföreningens 70-års jubileum 2019. Ni hittar det under fliken Narkens Föreningar och klicka sedan på Narkens Idrottsförening och Narkens Idrottsförenings historia. Tack till Hasse för den fina sammanställningen!

Skulle vara roligt om ni ville bidra med fler minnen från Narkens Ifs 70-åriga historia. Man har ju själv hört en massa fantastiska historier från äldre släktingar om Surströmmingsskivor dagen före match, gubbar som aldrig hann tända pipan för att det var så spännande, förluster med 9-0 och vinster med lika mycket och så vidare.

Men det finns garanterat mycket mer och det skulle vara roligt om ni ville dela med er av just era egna personliga minnen.

Har ni en anekdot om Narkens IF skriv det i kommentarsfältet!

Tack på förhand, God Jul och Guds Frid

Erik Lampa

En lite trollsk källa mitt i ett myrslåtterområde…

Gästinlägg av Rebecca Norrman, Narken. 9 augusti 2020.

– en kallvattenkälla, som fyllde ett viktigt behov, för de som arbetade med myrslåttern.

Det var ett antal av oss som i nutid, med stövlar på, traskade fram på myren för att i dunkar hämta vatten till kokkaffet. Lite bedrägligt var det, med risk att drutta i.

Då väcktes tanken på nåbarhet och tillgänglighet, för flera att dela denna upplevelse.

– Nu finns en spång efter en dag med aktivt arbete.

Familjen Pokka, var de som kom hit och började med myrslåttern. Ristningen på kojan, var ett sätt att bevara detta minne, men ni som har hand om fastigheter, vet att  alla byggnader är i behov av ett kontinuerligt underhåll… Även slåtterladan vid kallkällan är bevarandemärkt.

Bertil Aspholm



Som ni noterat, var ett flertal aktiva i detta arbete, förenat med trivsel och samvaro.   Vill dock uppmärksamma en särskild person:

Bertil Aspholm – som tog på sig projektansvaret för bemanning och virkesanskaffningar.





Målle, Stefan & kallkällan

P.S. Ett litet tips! Ni som har badglada hundar – håll efter dem!

/ Rebecca Norrman

Vinsanlehto är väl värd ett besök!
För att öka säkerheten kommer en justering av spången att ske
senast mellan 10-15 augusti
med en minskning av avståndet mellan planken.

Ett klot lämnar oss bakom sig

Gästinlägg av Christer Lampa, Mästerby, Gotland. 1 augusti 2020

Peter Englund skrev för nu rätt många år sedan en bok med titeln ”Förflutenhetens landskap” och i korta drag skulle man kunna säga att det är en ”promenad” genom ett landskap där det förflutna lämnat spår efter sig, både fysiska och emotionella, spår som förändrade de som var med men också oss som kommit efter dem. Landskapet Peter Englund beskrev var landskapet där västfronten böljade under det första världskriget. 

Ett rött klot flyter på älven
Ett klot flyter förbi Narken

Igår tumlade ett rött, inte så litet klot, förbi bl a Narken…och någonting hände. 

Klotets resa hade såklart börjat långt tidigare och på en helt annan plats som ett konstprojekt signerat en Jenny Nordmark, men igår passerade det mina gamla hemtrakter. Det dök plötsligt upp i mitt instagramflöde då det fick hjälp av Niklas Stridsman att ta sig ner för Tärendö Älv. Någonting vaknade i mig och, upptäckte jag ganska snart, många fler. Plötsligt var det som att något knöt oss samman. Vi följde Niklas kamp för att få ut klotet i strömfåran och såg i honom den som skulle hjälpa oss att följa den röda badbollsliknande tingesten ner förbi alla hinder. 

Klotet närmade sig bifurkationen i Tärendö och andra tog över på dess färd, puttade och drog. Bilder svämmade över sociala medier och vi pratade med varann…om klotet, var det var, hur det skulle gå och när det skulle komma fram, fram till vars och ens önskan förstod jag snart. Vi ville samma sak men så olika. 

Så småningom tumlade ett rött klot ner till Mestossuando och det blev där och då det viktigaste som hände just då. För mig. Jag skrev om det och fann mig plötsligt berätta om mina rötter i ett ödetorp uppe på ett berg, Mestosvaara. Jag berättade om mina morföräldrar, deras barn, morfars föräldrar och allt blev viktigt och på riktigt. 

På Google Maps kunde man se klotet fastna ovanför en vik på selet och plötsligt pratade jag med människor om platser jag trodde jag glömt. Massor med namn på platser och folk dök upp, ord jag inte uttalat på 40-50 år och en del av dem kom jag inte längre ihåg att jag hade kvar. Äyräslahti. Ruumiskiivi. Kalsunlahti. Haapalahti. Puolimatkaniemi. Häikeämellat. Pärkamänkoski. Tervalahti. Voilahti. Merkkikivii. Jälkipää. Så rullade det på. Det var mina ord, platser och namn igen. 

Jag kommunicerade med folk, och såg dem kommunicera med varandra, och såg oss upptäcka saker som inte längre fanns…det pratades om flottning, flottare och minnen som steg fram ur skuggorna igen…och jag tror att den gemenskap som den röda tingesten skapade där och då, det är något vi ska komma ihåg i november då vi kanske lite irriterat tittar på varandra och undrar vad fan det är som pågår. 

Allt medan ett klot obekymrat tumlade nerför en älv. 

Det var viktigt nu! Alla skulle se. Filmer skulle filmas. Bilder skulle tas. 

Men klotet tog sin egen väg. På östra sidan och långt innan alla var på plats. Det lämnade oss och någon annan skulle ta över…som det var i flottningen. Klotet var vårt jälkipää och när det var förbi var bara tomheten kvar. Tomheten i förflutenhetens landskap där vi för länge sedan inte hann med, inte vågade…eller där vi aldrig fick chansen, att säga till någon att vi älskade henne (eller honom). När vi äntligen tagit beslutet så var hon redan på väg till bussen, eller så hade vi, som ett klot på en älv, tumlat vidare och någon annan fick ta över.

Själv lämnades vi med tanken på hur det hade kunnat bli. Själv sa jag aldrig till en Rose-Marie att jag älskade henne, så djupt och innerligt som man kunde som bara ett barn kan…och här är jag nu, i mitt landskap, på en ö i det vatten som ska möta vårt klot och idag när jag var på Österby Brädgård för att köpa fyra mässingsskruvar så köpte jag även en flaska beckolja. 

Peter Englund sa att ibland när man går längs Västfronten kan man fortfarande, på vissa platser, känna doften av det som var, av förflutenheten. I bilen öppnade jag flaskan och drog in doften…av förflutenhetens landskap och jag tänkte på min morfar, alla människorna, alla de där platserna och de där orden jag trodde jag hade glömt och jag tänkte på hur mina barndomssomrar tog slut när kusinerna åkte tillbaka till stan och att jag trodde att livet aldrig mer skulle bli så bra som det nyss var. 

Men jag hade såklart fel, för som Håkan Hellström säger: Jag tror, när jag går igenom tiden, att allt det bästa inte hänt än. 

Glöm inte att snart är pandemin över och då kan man ge någon en kram. Vi behöver det, precis som vi alla behöver ett rött, inte så litet, klot i våra liv.

Tiden står still

Ibland känns det som om tiden står stilla i byn – oftast på ett bra sätt! När man anländer till Narken kan man räkna med att det mesta är som det var när man lämnade. Isokoskis brus om kvällen, svalornas kvitter, någon enstaka bil som kör förbi, mygg… eller massor av snö och smällkallt!

När jag kikade igenom mina foton på jakt efter något fint att dela med mig av från tidigare vårar hittade jag några foton från den sedvanliga promenaden runt byn tagna den 27 maj 2018. Exakt två år sedan idag.

Det slog mig att alla de motiv som jag förevigade under denna väldigt vanliga promenad längs den mycket vanliga rutten förbi samma gamla vanliga hus nu två år senare inte alls är som vanligt längre!

Kan ni komma på något som förändrats sedan dessa bilder togs för två år sedan? Fundera lite och dela gärna med er av era tankar i kommentarerna. Jag återkommer med nya foton av samma motiv om några veckor!


Jag vill minnas att Irma Ridbäck uppmanat oss alla att fotografera mycket och ofta, för rätt som det är har ett hus försvunnit eller förändrats, och hon har så rätt! Glöm inte att fotografera närmiljön bara för att den ter sig alldaglig eller oföränderlig. Det händer mer än man tror.

/ Lassin Ewa

Nu blommar det!

Nu blommar mina svärmorstungor och apostlaliljor! Klassiska krukväxter som funnits i svenska hem i flera decennier.

Svärmorstungan är – förutom att vara vacker med sina gröna tigrerade blad – även en bra luftrenare. Den blommar en gång per år om man har tur med små vita blommor som doftar ljuvligt på en stängel som är klistrig av söt växtsav. Jag är särskilt förtjust i mina exemplar som är mörkt gröna, nästan utan tigrering, med gula kanter.

Apostlaliljan kallas också tolv apostlars lilja för att den sägs blomma när den fått tolv blad. Blomman är vackert vit, lila och gul och liknar en orkidé. Den står bara en dag, så det är lätt att missa den om man inte är uppmärksam. Apostlaliljan brukar inte gå att köpa i butik längre.

Mina exemplar är sprungna ur växter som jag har fått med mig från mamma i Narken. Nu står de i mitt sovrumsfönster och skyddar mot insyn från grannarna tvärs över gården. Både svärmorstunga och apostlalilja är väldigt tacksamma växter. De överlever nästan vad som helst – vilket inkluderar att deras matte tar en flera veckor lång semester i Narken mitt i sommaren då de får klara sig utan vatten.

Intresset för krukväxter har fått ett uppsving under senare år och det är numera både hett och nördigt att pyssla med krukväxter – särskilt de lite mer krävande och ovanliga sorterna. Facebookgruppen Växtgäris för tjejer som gillar växter är omåttligt populär och inte alldeles lätt att bli medlem i för att intresset är så stort.

Min gammelfarmor Lassin Kaisa-Maria var nog också en växtgäri även om hon inte visste om det. På det här fotot poserar hon i pörtet på Lassigården framför sina växter. Förutom pelargoner ser det även ut att finnas en gullranka på bilden och kanske även senaste årens inneväxt palettblad?

Lassin Kaisa-Maria 1968. Foto: Helga Oja

Har ni några gamla klassiska blommor eller gröna växter i er ägo från gamla släktingar eller bekanta? Vilka krukväxter var vanliga i Narken förr? Det vore roligt att ordna ett sticklingsbyte i Narken för att byta växter med varandra under sommaren om intresse finns!

/ Lassin Ewa

Pjosken 2020: Strandad i Stockholm

Tanken var att jag just nu skulle flyga fram på älven bakom en dragglad jämthund. Eller sitta på översta laven i bastun och ropa åt syrran att kasta mera löyly. Eller äta pappas nybakta bröd varmt ur ugnen så smöret smälter. Men det satte Coronakrisen effektivt stopp för! Istället är jag strandad i Stockholm.

Påsken är starkt förknippad med byn. Varje år samlas hela storfamiljen på Lassigården och vi klämmer in oss så många att det är ett under att husväggarna inte bågnar under trycket. Trots att det är trångt och skränigt och ingen riktigt vet var pjäxorna är (eller pimpelspöna, liggunderlagen, stavarna och selen till hunden) och det alltid är någon som har glömt skorna (eller handskarna/täckbyxorna/vettet) i sydligare delar av landet, så är det en fantastisk tid när vi lägger undan alla måsten och umgås ute i snön, åker pulka med barnen eller tar en skidtur på älven.

I år såg vi fram emot NIF’s pimpeltävling och utflykt till Kaartojärvi. Det var svårt att acceptera att en påskresa till byn inte är lämplig, men tillslut sjönk det in. Egentligen vill man fortfarande kasta sig på första bästa plan och landa i en snödriva vid älven bredvid en liten brasa där kaffet kokar och falukorven svettas med förkolnade kanter.

Längtan till Narken förstärks av Coronakrisens inofficiella reseförbud – för när allt kommer omkring, så har inte varje påskhelg sedan min begynnelse tilldragit sig i Narken. Förra året gjorde jag t.ex. ett avsteg från traditionen och åkte till Skåne och Danmark istället. Och det gick ju bra trots att de fröande träden innebar att pollenallergin tjuvstartade med rinnande näsa och kliande ögon. Det var, tro det eller ej, också riktigt, riktigt trevligt! Skillnaden är att jag då valde själv. Det här året är det Corona som väljer åt mig.

I kristider börjar man ofta fundera på vad som är viktigt i livet och vilka som betyder mest. Det har blivit tydligt att längtan till byn inte behöver stanna vid att vara en ouppnåelig dröm. För att återta tyglarna är nu det långsiktiga målet att välja rätt från start och arbeta mot att Narken blir den permanenta basen – inte bara ett semestermål.

Ta hand om er så länge, så ses vi förhoppningsvis i byn till sommaren!

/ Lassin Ewa

© 2022 Narken

Tema av Anders NorenUpp ↑