Tanken var att jag just nu skulle flyga fram på älven bakom en dragglad jämthund. Eller sitta på översta laven i bastun och ropa åt syrran att kasta mera löyly. Eller äta pappas nybakta bröd varmt ur ugnen så smöret smälter. Men det satte Coronakrisen effektivt stopp för! Istället är jag strandad i Stockholm.

Påsken är starkt förknippad med byn. Varje år samlas hela storfamiljen på Lassigården och vi klämmer in oss så många att det är ett under att husväggarna inte bågnar under trycket. Trots att det är trångt och skränigt och ingen riktigt vet var pjäxorna är (eller pimpelspöna, liggunderlagen, stavarna och selen till hunden) och det alltid är någon som har glömt skorna (eller handskarna/täckbyxorna/vettet) i sydligare delar av landet, så är det en fantastisk tid när vi lägger undan alla måsten och umgås ute i snön, åker pulka med barnen eller tar en skidtur på älven.

I år såg vi fram emot NIF’s pimpeltävling och utflykt till Kaartojärvi. Det var svårt att acceptera att en påskresa till byn inte är lämplig, men tillslut sjönk det in. Egentligen vill man fortfarande kasta sig på första bästa plan och landa i en snödriva vid älven bredvid en liten brasa där kaffet kokar och falukorven svettas med förkolnade kanter.

Längtan till Narken förstärks av Coronakrisens inofficiella reseförbud – för när allt kommer omkring, så har inte varje påskhelg sedan min begynnelse tilldragit sig i Narken. Förra året gjorde jag t.ex. ett avsteg från traditionen och åkte till Skåne och Danmark istället. Och det gick ju bra trots att de fröande träden innebar att pollenallergin tjuvstartade med rinnande näsa och kliande ögon. Det var, tro det eller ej, också riktigt, riktigt trevligt! Skillnaden är att jag då valde själv. Det här året är det Corona som väljer åt mig.

I kristider börjar man ofta fundera på vad som är viktigt i livet och vilka som betyder mest. Det har blivit tydligt att längtan till byn inte behöver stanna vid att vara en ouppnåelig dröm. För att återta tyglarna är nu det långsiktiga målet att välja rätt från start och arbeta mot att Narken blir den permanenta basen – inte bara ett semestermål.

Ta hand om er så länge, så ses vi förhoppningsvis i byn till sommaren!

/ Lassin Ewa